På måndag den 18/1 fyller jag 25 år, och det skulle jag vilja jag fira på ett speciellt sätt. För vid den här tiden förra året var det inte helt säkert att jag skulle få göra det. Jag hade efter en lång period av stress och livskriser nått den totala botten. Jag kände bara total hopplöshet när jag tänkte på framtiden och det hade gått så långt att jag planerade hur jag på lättast möjliga sätt skulle få slippa fortsätta.

Jag kom tyvärr så nära att jag stod på en bro, men rädslan tog över och jag valde då att försöka kämpa lite till. Jag blev på något sätt stark när jag kände mig som svagast, och kanske kom rädslan från att jag någonstans långt inne visste att det var fel väg ut. Men när man är inne i en djup depression blir ofta ens tankar irrationella. Jag tänkte just där och då att det var jag som var orsaken till allas problem, och att jag skulle göra både mig själv och andra en tjänst genom att försvinna. Samtidigt levde jag med en enorm skam av att det var såhär jag tänkte. Men jag vågade tillslut berätta och be om hjälp, och det är är jag så tacksam och stolt över!

Idag mår jag mycket bättre! Jag vågade berätta och det fanns människor runt omkring mig som lyssnade och tog mig på allvar. Jag fick den hjälp och det stöd jag behövde just då för att ta mig upp på benen igen. Men det har tagit sin tid, men nu ett år efter känner jag mig så mycket starkare!

Som närstående till någon som mår psykiskt dåligt är det svårt. Vad man än säger och gör så når man kanske inte fram. Hur man än försöker hjälpa så blir det inte bättre. Men det stämmer inte, det har betydelse!

En väldig viktig del när man mår psykiskt dåligt är att inte känna sig ensam och övergiven. Att få förståelse och mötas av öppenhet och värme. Att någon lyssnar och visar medkänsla, även om det inte finns något man kan göra för att det ska bli bättre. Den svåraste kampen måste man ta själv!
Det kan behövas annan typ av hjälp också, såsom mediciner och samtal. Det kan vara så att man behöver läggas in ett tag på sjukhus, för att ha hjälpen nära till hands.
Men finns där och bry er, för det kan ha så mycket större betydelse än ni kan tro!

Jag vill berätta. Det är mitt sätt att bearbeta, att övervinna den skam som jag fortfarande kan känna, och att förlåta mig själv så att jag kan fortsätta framåt.
Jag vill berätta. För att hjälpa andra att hitta sitt inre mod och sin styrka. För att visa att vi aldrig är ensamma utan tillsammans. Man drunknar, och tror kanske att livet aldrig kommer bli bättre igen, men tid är ibland det som behövs. Tid att läka, att växa, att lära sig och att förlåta. Fortsätt att kämpa, för livet är tufft, sorgligt och förjävligt ibland. Men det är också spännande, härligt och underbart!

Det är svårt att nå ut till alla som man skulle vilja hjälpa. Därför är det så fantastiskt att det finns många fina människor därute som försöker jobba för att alla ska få en hand att hålla i. Vi måste våga prata och dela med oss, för det kan rädda liv! Är det inte du som behöver handen så kan det vara din syster, din bror, din mamma eller pappa, din kärlek eller någon av dina vänner.

Jag vill till min 25 årsdag starta en insamling för att stödja den ideella organisationen Suicide Zero i deras viktiga arbete att rädda liv! Närmare 1500 personer tar sitt liv varje år i Sverige. Det är fyra om dagen och sex gånger fler än de som omkommer i trafikolyckor. Självmord är ett samhällsproblem som kräver stora insatser, men som kan förebyggas. Pengarna i insamlingen går oavkortat till Suicide Zero vars mål är att nå en nollvision kring självmord. För det krävs kunskap så att vi kan lyfta rädslan och tabun, och våga börja prata, så att fler liv kan räddas! Tillsammans kan vi göra skillnad!

Så visa att ni bryr er, våga vara sårbara och ta hand om varandra! Ni kommer nog att bli förvånade av hur mycket kärlek det finns därute <3


#suicidzero #vågafråga #tillsammansförlivet