Hej! Jag heter Emma, jag är 22 år gammal.
jag älskar film, att stå framför och bakom kameran, att leva i den kreativa processen, att få skapa något som känns större än mig själv. Den drömmen har följt mig sedan jag var barn.
Men det fanns en tid där alla drömmar suddades ut.
När jag tänker tillbaka på mig själv som liten så tänker jag på en glad liten tjej. Alltid ett stort leende på läpparna. En tjej som var så nyfiken på livet och ville ta sig an hela världen.
Nånstans på vägen förändrades hon.
Glädjen och nyfikenheten bleknade.
Jag såg mig själv gå från ett barn med stora drömmar till en tonåring som fallerade under pressen på sig själv, drunknade i ångest, och började hata den hon var.
Livet kändes för mycket och samtidigt för litet.
Jag längtade så mycket efter något bättre något större något som skulle ge mig livet tillbaka. Men jag slogs också med tvivlet, känslan av hopplöshet, tanken av att jag inte var värd mer än det här.
Tillslut nådde jag en punkt där jag inte orkade mer. Men jag visste inte hur jag skulle våga sträcka ut en hand för att be om hjälp.
Jag såg ingen annan utväg.
Nu har det gått lite mer än två år, men skammen, skulden o ensamheten kan fortfarande göra sig påmind hos mig.
Därför väljer jag att prata om det här, för om jag kan hjälpa någon annan så är det värt det. Psykisk ohälsa är inget man väljer, men man kan välja att ta hjälp.
Det är inte enkelt, jag mår inte helt bra än men idag vågar jag sträcka ut min hand och be någon om hjälp istället för att försöka klara allt själv.
För två år sedan såg jag ingen framtid för mig själv, och idag lever jag ett liv lilla Emma bara kunde drömde om. Nyfikenheten och viljan att sig an hela världen hittade sakta tillbaka även om den såklart sätts på prov ibland.
Men att få leva i den kreativa processen, att få skapa något som känns större än mig själv, det är det jag vill göra. Se livet som en film, skriva mina repliker för varje dag som går, skapa sin egen historia där jag spelar huvudkaraktären.
Så till dig som kämpar, fortsätta kämpa. Du har fortfarande repliker kvar att skriva, filmen är inte slut än. Så våga sträck ut den där handen och be om hjälp. Och framförallt våga tro på dig själv o att det kan bli bättre! D kan leva ett liv fyllt med så mycket annat än bara mörker och lidande. Jag vet att det går!
Och till er andra, våga fråga, våga sträck ut er hand, för ni vet aldrig när personen bestämmer sig för att faktiskt ta tag i den.
Jag har inga stora plattformar med hög räckvidd men jag vet att jag vill använda min röst och göra det jag kan för att påverka, hjälpa till att förändra och göra skillnad, även om det bara är för en person.
Jag har startat den här insamlingen för att suicide zero ska kunna fortsätta sitt arbete, så att fler personer har chansen att hitta tillbaka till livet precis som jag gjorde.
Tillsammans kan vi hjälpas åt att göra skillnad.

Ta hand om er, ni är aldrig ensamma. Kram