Jag har lidit av psykisk ohälsa sedan jag var sju år. Allt började med tvångshandlingar, senare i livet utvecklade jag anorexi som gjorde att jag föll i en djup depression. Från så liten till så stor, från så frisk till så sjuk.




Allt har sin början.

Jag började sakta tappa motivation för livet, jag isolerade mig, ville vara ensam, älskade att straffa mig själv fast jag innerst inne förgylldes av tårar. Tvång har varit med mig hela livet jag har alltid fastnat inne på toan med varmvattnet som sköljer över mina händer, och tvålen som knogs mellan mina fingrar. I tonåren började det komma allt mer kropps komplext, ”jag duger inte - min kropp duger inte”. Som att halka på hal is var jag fast i anorexi det gick fort, jävligt fort. Jag tittade upp mot himlen och sa ”gud om du vill hämta hem mig?, kan du bara ta mig”




Jag tappade helt viljan att leva, jag började söka runt på olika sett för att ta livet av sig för allt kändes uppgivet och jag fastnade för intox. Jag började skriva avskedsbrev till min familj och personer som stått mig nära genom livet. Jag var helt bestämd på att jag vill inte leva längre och allt var bara en tidsfråga om när jag skulle göra något.




Vid 17 års ålder började jag överdosera, det började med en liten dos som suksesivt ökade, om jag aldrig hade fått stopp på det hade jag inte levt idag. Jag var inte längre rädd för att dö och min största önskan var att somna in. Jag kunde inte se vad jag betydde för min familj, jag såg bara hur jag var en börda för dem, en börda som skulle släppa om jag inte fanns mer.




Min vändpunkt blev när jag fick höra att självmord är det mest själviska valet man kan göra. Jag tog ledigt från dagvården en dag för att hälsa på i skolan. Det var en ren slump att jag kom till skolan just den dagen, just den psykologi lektionen. Klassen skulle se ett avsnitt ur djävuls dansen med Takida då han och berättar om sin depression. Mitt i avsnitt när han går igenom sin suicidalitet berättar han att det mest själviska man kan göra är att ta livet av sig. Till en början förstod jag inte riktigt, jag blev mest arg och kände att ingen förstådde hur dåligt jag mådde, men sakta började poletten ramla ner. Hans ord blev inte så främmande och jag började förstå vad han menade.




Det har hjälpt mig mycket att tänka så under dem svåraste tiderna, att om jag inte kan leva för min egen skull, så kan jag alltid leva för min familjs skull. För hur mycket jag än vill dö, så vill dem bara att jag ska överleva.




Idag har jag valt att stå upp för suicide zero för att jag vill att ingen människa ska känna att den behöver ta sitt liv. Självmord ska inte vara en utväg, det ska vara ett val som inte finns. Jag vill stå upp för alla dem som har försökt men misslyckats för jag har varit där, jag vet hur det känns att vakna upp dagen efter och världen förgyllts i ens ögon. Jag vill stå upp för alla som aldrig hann få rätt hjälp i tid och tyvärr lyckades att sätta stopp för sig själva. Ingen kan göra allt men alla kan göra något, detta är min väg och jag behöver din hjälp för suicid ska bli zero.