Det finns människor som dör i cancer. Vi forskar, screenar och gör allt vi kan för att upptäcka sjukdomen i tid.

Det finns människor som dör i hjärt- och kärlsjukdomar. Vi mäter blodtryck, kontrollerar kolesterol och arbetar för att förebygga det som kan ta deras liv.

Sedan finns det ett annat lidande. Ett som inte alltid syns, inte hörs och som alltför ofta upptäcks när det redan är för sent.

Det som kan driva en människa till att avsluta sitt eget liv. Inte för att människan saknar värde, utan för att hon har förlorat förmågan att se sitt eget. För att smärtan blivit så outhärdlig att hon till slut tror att världen, familjen och vännerna skulle ha det bättre utan henne.

Tänk vilken fruktansvärd ensamhet det måste vara att känna så.

Vi screenar för cancer, övervikt och hjärt- och kärlsjukdomar. Men vem ser människan som varje morgon samlar sina sista krafter för att kliva upp ur sängen? Den som ler på jobbet, skrattar åt våra skämt och svarar att allt är bra, men som i tysthet lider av att överhuvudtaget behöva leva?

Det får inte vara så år 2026.

Ingen människa ska behöva känna att världen vore en bättre plats utan henne.

Vi lever i ett samhälle där vi har tid att diskutera allt från klimatförändringar till vilka skor vi ska ha på oss. Vi engagerar oss, tycker, delar och upprörs. Samtidigt kan det sitta en människa alldeles bredvid oss som gråter inombords, utan att någon märker det.

När blev vi så upptagna med allt annat att vi slutade se varandra?

Stanna upp en stund. Se dig omkring.

Le mot någon. Ge en komplimang till den som minst förväntar sig det. Fråga hur någon faktiskt mår, och ha tid att lyssna på svaret. Ring den där vännen som blivit tyst. Visa människor att de betyder något, även när de själva har svårt att tro på det.

För vi behöver varandra. Mer än vi kanske vill erkänna.

Alltför ofta förstår vi en människas betydelse först när stolen står tom, telefonen aldrig mer kommer att ringa och det inte längre finns någon att säga alla de där orden till.

Och kvar finns frågorna. Varför såg vi inte? Varför förstod vi inte? Kunde vi ha gjort något?

Jag tänker ibland på alla de människor som inte längre finns bland oss. Alla de som kanske lämnade livet med en känsla av att inte vara behövda, älskade eller önskade.

Om de kunde se oss i dag skulle jag vilja säga en sak till dem:

Ni gjorde inget fel genom att må dåligt. Ni var aldrig värdelösa. Ni var aldrig en belastning. Ni behövde hjälp, omtanke och någon som såg er.

Och vi som finns kvar måste bli bättre på just det. Att se. Att lyssna. Att våga fråga. Att finnas där. Inte för att en enskild människa kan bära ansvaret för någon annans liv, utan för att ingen ska behöva bära sitt mörker ensam.

Den 30 oktober fyller jag år. Jag har egentligen allt jag behöver och önskar mig inga presenter.

Men jag har en födelsedagsönskan.

Hjälp mig att samla in pengar till Suicide Zero. Till deras arbete för att förebygga självmord, sprida kunskap och bidra till att fler människor får möjligheten att fortsätta leva.

Om du vill uppmärksamma min födelsedag, skänk gärna en slant. Stor eller liten spelar ingen roll. Varje bidrag är ett sätt att visa att vi bryr oss.

Och oavsett om du skänker något eller inte, lova mig en sak:

Se människorna omkring dig. Inte bara med ögonen, utan med hjärtat.

För ingen människa ska behöva dö i tron att världen blir bättre utan henne.

❤️