Jag hade fyllt 15 år och under 1 1/2 år hade jag upplevt mobbning i skolan, jag kände mig så ensam, att jag var en oduglig elev, att jag var ett problem hemma, kände mig oälskad och övergiven av min far. En vecka efter min stora fest kände jag att jag inte orkade leva längre, jag hade planerat hela, jag tog massor av sömntabletter och alkohol i suicid syfte, jag gick ut och slängde mig framför en bil. Som tur lyckades jag inte, men jag kommer ihåg skuldkänslorna efter utskällning efter den natten då det hade gjort såg skamlig ut för min familj. Ingen pratade med mig om det, eller frågade hur jag mådde och ingen från skolan fick veta heller det som hade hänt heller. Jag bytte skolan. Där fanns i alla fall vuxna som brydde sig och mitt nya närverk hjälpte mig.

Senare i livet efter svåra händelser, bland annat ha förlorat min mamma och inte ha min familj i närheten hamnade jag i en depression, det var svårt att söka hjälp då jag lärde mig att man inte pratade om det, att allt ordnar sig, att man ska hålla ut och vara stark, men jag hade mina barn och jag ville vara där för dem, se de växa. Läkaren frågade mig om jag hade planer att skada mig, jag svarade "nej", men jag hade däremot känslor att det hade varit lättare om jag inte fanns för att jag inte orkade. Det var läskigt att känna så, men ingen människa orkar att bära allt alldeles själv. Det handlar inte om otacksamhet för livet, eller att man inte älskar sin familj tillräckligt. Vi är bara människor, vissa mer sårbara än andra.

För ett par år sen blev jag hel ensamstående mamma av mitt yngsta barn, och efter att ha avbrutit en relation med en narcissist började jag att ha ångest, panikattacker och var nedstämd jämt. Jag såg mig själv en dag och tyckte att det inte fanns något kvar av det jag var tidigare, en person med glädje och drömmar, min självkänsla var så skadat med. Trött på allt började jag en dag att gå på pass på gymmet. Jag hade tankar som jag är "värdelös, ful och klarar inte av något" att jag var den sämsta mamma" men där fanns det människor med starka röster, och jag började att lyssna på dem. De gjorde omedveten att jag hittade min egen röst med. Nu hoppas jag att någon annan hör min, varje människa är unik och värdefull, ingen människa borde gå igenom så mycket för att ta beslutet att ta livet av sig, men psykisk ohälsa finns. Våga att fråga andra hur de mår, bara att prata kan rädda ett liv. Att jobba på barnakuten och se sorgliga händelser har lämnat intryck hos mig. Det är den värsta mardrömmen som förälder och närstående att förlora någon man älskar på det sättet. Jag vill göra något värdefullt i minne av barn och ungdomar som har lämnat tidigt livet och för de som behöver hitta en stark röst att fortsätta. Jag ska springa mitt första Marathon, Stockholms Marathon 2026 i deras namn och hoppas att kunna samla in så mycket som det går till Suicid Zero.