Jag åker utanför vilsen i livet. Ser husen, det lyser ut genom fönstren men ibland är det släkt. När jag åker förbi kollar jag noga in. Tänk att det finns ett liv därinne, ett helt annat liv än vad som finns här ute. Härute är det kallt, livet är stressigt, ingen tid att andas ut. Därinne är det varmt, tryggt och det finns all tid för att andas, pusta ut och låta tårarna rinna ner för kinderna. Där det är tryggt låter man ångesten, depressionen och tankarna komma. Varför?
Vi är tysta om det som gör ont, den stressiga vardagen. Ett liv fullt av misär gör en människa misslyckad, inte enligt mig men men enligt många andra. Den som är tyst om sin hälsa är den som lider allra mest. Vi alla har dagar som inte känns värda att leva, men vi tar oss upp och gör det bästa av situationen. Att vara tyst gör en människa ensam, att prata om det onda gör en människa oduglig, egendomlig, udda, skum eller fullkomligt knäpp, ett psykfall. När är det okej att inte vara okej? För mig är varje individ mer värda än ett samhälle byggt av felfrihet. Jag söker frihet för varje människa. Låt dina känslor spridas, tankar ventileras och dina fel gottgöras. Inget liv är misslyckat och ingen människa är misslyckad. Tillsammans kan vi arbeta för att motarbeta psykisk ohälsa, någonstans måste samhället ta sin del i det som finns inom varje individ. Vi har byggt ett samhälle fullt av mobbning, rasism, homofobi, sexism, tystad psykisk ohälsa med mycket mer som vi kan arbeta för att motarbeta.