För snart ett år sedan förlorade jag min älskade mamma.
Dagarna då mamma låg på sjukhuset var så surrealistiska. Men situationen var inte ny, alla hade vi tidigare varit med om att mamma blivit inlagd, hört läkare säga att hon troligtvis inte skulle klara sig. Hon motbevisade dem alltid men inte den här gången.
Mamma hade ett hjärta av guld och hon lämnade aldrig någon oberörd. Men hennes liv var en kamp i motvind eftersom hon under sin uppväxt utstod saker inget barn ska behöva genomlida. Hennes barndomstrauman låg som grund till hennes psykiska ohälsa som hon kämpade med hela livet. Trots att hennes ohälsa gjorde henne så skör fanns hon alltid att där för sina nära och prioriterade deras välmående framför sitt eget.
Som barn vågade jag inte berätta för dem i min närhet att mamma var sjuk. Eftersom hon upprätthöll sin glada och bekymmersfria fasad var det inte heller särskilt svårt för mig att låtsas. Men mamma led av svår psykisk ohälsa vilket ledde till en extremt påfrestande känslomässig bergochdalbana för vår familj och närstående.
Ovissheten om mammas mående ledde till att vi gick som på nålar. Var det en bra dag? eller väntar jag besked på att hon skadat sig och att jag måste ta mig till sjukhuset. Hur skulle jag bemötas när jag kom hem? av en glad och sprallig mamma eller skulle jag mötas av en mamma som mått så dåligt att hon skadat sig själv.
Mamma sökte ofta tröst i socialt umgänge och alkohol, detta ledde till ett väldigt destruktivt beteende. Hennes självskadebeteende kom i olika former, allt från diverse ätstörningar till att skära sig och ta överdoser.
Att se på sin förälder, vän eller närstående må så dåligt är hjärtekrossande, man känner sig maktlös men också arg. Varför ska hon behöva må så dåligt och varför ska jag behöva sitta i ambulanser täckt av hennes blod vettskrämd över att förlora min mamma. Varför ska jag behöva höra henne säga att jag är enda orsaken till att hon fortsätter leva? Mitt hjärta går i tusen bitar då jag tänker på hur mycket hon behövt kämpa. Jag fylls av sådan frustration då jag inser att bristen på förståelse och professionell hjälp gjorde att hon tillslut gav upp.
Att öppna upp om detta känns tungt, men jag önskar att jag själv kunnat läsa något liknande för några år sedan, att jag kunnat få höra att varken jag eller min mamma var ensamma i våra situationer och att det faktiskt finns människor att vända sig till.
Vår familj har därför satt upp en insamling i mammas namn hos Suicide Zero. Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska antalet självmord, öka allmänhetens kunskap om hur man förebygger självmord.
Hjälp oss att prata öppet om psykisk ohälsa.
Tack