Jag hade precis vaknat. Det var söndag förmiddag och klockan var knappt 11. Utanför mitt fönster på Dalagatan var det grått och regnet strilade likt tårar ner på fönstret. En typsik kall och ruggig höstdag i oktober. Såhär i efterhand minns jag inte vad jag gjorde tiden mellan det att jag vaknade och fram tills dess att mobilen ringde.

Jag blev förvånad över att det ringde. Det var mamma… såhär dags?, tänkte jag. En bekymmersrynka bildades i min panna. Jag svarade… ”Hej Jenny, det är mamma, vad har du för portkod, jag står utanför…” Va? Utanför? Jag förstod ingenting, min mamma bor i Göteborg. Bekymmersrynkan i pannan övergick till en stor klump i magen. Jag ger mamma portkoden och på den korta tiden som det tog för min mamma att ta sig från porten upp för trappan till min lägenhet på första våningen, hann 1000 tankar flyga genom mitt huvud… Men i samma stund som jag öppnade min ytterdörr, såg mamma i sällskap av min moster och deras gemensamma ansiktsuttryck, så tänkte jag direkt… pappa…

Det var den 15 oktober 2006. Natten innan… hade min pappa tagit livet av sig.

Den 14 oktober i år var det 15 år sedan min älskade pappa Gerhard lämnade oss. 15 år utan pappa vid min sida men ändå ständigt med mig i tanke och hjärta.

De senaste åren har jag i samband med min födelsedag, den 27 november, haft en insamling till förmån för Suicide Zero. Jag är så tacksam och glad för alla som har bidragit till tidigare insamlingar. Jag vill fortsätta denna goda tradition även i år. Jag avstår mer än gärna presenter mot ett bidrag till insamlingen. Allt räknas, stort som smått.

Jag får aldrig min pappa tillbaka, men vetskapen om att vårt gemensamma bidrag till det viktiga arbetet Suicid Zero gör kan påverka att någon annan får behålla sin förälder, sitt barn, sin vän, sin partner, sitt syskon eller sin kollega, det ger mig hopp. För tillsammans gör vi skillnad!