Under hela 2023 och en bit in i 2024 levde jag nära kanten av att inte finnas kvar. Tankarna på att avsluta mitt liv blev till slut så starka att de kändes som den enda vägen ut. Idag står jag kvar, och det är inte en slump. Jag är här för att någon vågade prata när det var som svårast, för att hjälp faktiskt fanns där, och för att organisationer som Suicide Zero varje dag arbetar för att ingen människa ska behöva vara ensam i sitt mörker.

Det liv jag lever nu är ett liv jag en gång inte trodde var möjligt. Jag får hålla min fästmös hand och känna hur något så enkelt kan betyda allt. Jag får skratta med min mamma på det där sättet som bara finns mellan oss. Jag får se min brorson springa mot en basketkorg som om hela världen väntar på honom där framme. Jag börjar förstå min pappas kärlek i allt det han gör, och jag bär med mig min storebrors ständiga stöd och förståelse som en trygg rytm i bakgrunden. För många kanske det här är små saker, nästan obemärkta i vardagen, men för mig är de hela världen.

I slutet av maj kommer jag att springa både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon, två lopp inom loppet av en vecka. Jag gör det inte bara för min egen skull, utan för alla dem som just nu kämpar i det tysta, för dem som inte orkar säga högt hur ont det gör. Samtidigt samlar jag in pengar till Suicide Zero, eftersom deras arbete räddar liv. De insamlade medlen går till att sprida kunskap, påverka beslutsfattare och skapa stöd så att fler människor får den hjälp de behöver, innan det är för sent.

Mitt mål är att samla in 2000 kronor. Om du läser det här är du redan en del av mitt nätverk, och du kan göra skillnad, antingen genom att bidra med en valfri summa eller genom att dela min insamling vidare så att den når fler. Och kanske viktigast av allt, genom att våga stanna upp och fråga någon i din närhet hur de egentligen mår, och orka lyssna på svaret.

Jag springer för att visa att det går att ta sig vidare, att berättelsen inte behöver sluta där det känns som mörkast. Det finns fler kapitel, även när boken känns färdigskriven. Och ibland, när man minst anar det, öppnar livet dörrar man inte ens visste fanns.