Jag fyller 50 år snart och jag lever fortfarande. Det finns vänner som inte gör det, både yngre och äldre. Då de ansåg att det inte fanns någon annan utväg än att avsluta sina liv. Vi måste minska stigmat vad gäller psykisk ohälsa och fråga varandra hur vi egentligen mår. Jag har allt. En bostad, ett arbete, en sambo, husdjur: jag älskar mitt liv. Ibland är det inte så lätt att leva trots allt jag har och värdesätter. Detta på grund av återkommande depressiva episoder sedan tonåren. Vi är alla olika känsliga för saker som händer i och med livet. Jag är tacksam för att jag lever idag, men så har det inte alltid varit. Tack för ordet och ta hand om er. Ingen ska skämmas för att man drabbas av psykisk ohälsa, så är det bara!