Den 5e december 2019 förändrades livet helt efter att jag väcktes mitt i natten av beskedet att min lillasyster inte längre levde.

Livia kämpade i flera år mot anorexi innan sjukdomen tillslut vann. Under 2019 var det 1588 personer som dog i suicid. Vilket är i snitt 30 personer i veckan. Med bättre stöd och hjälp från samhället kanske saker hade blivit annorlunda, inte bara för Livia men kanske för en av dom andra 1587 personerna vars familjer aldrig blir hela igen. Det finns en stigmatisering kring psykisk ohälsa och suicid. En rädsla om att våga prata om känslor och hur man mår på riktigt samt att våga fråga och lyssna när någon inte mår bra.

Livia hade ett stort hjärta och såg alltid till andras välmående före sitt egna, om hennes vänner inte mådde bra fanns hon där för dom istället för att försöka läka själv. Under tiden hon var sjuk lärde hon sig prata och skriva hebreiska själv. Hon var precis som uttrycket, ”klok som en bok”. Full av kunskap som hon gärna lärde ut till andra.

Min syster var ända sen hon var liten, helt obrydd om att rutigt, randigt och prickigt inte passade att ha på sig samtidigt. Hon sa alltid att man skulle vara sann mot sig själv, inte bry sig om vad andra tycker. Vilket hon har helt rätt i, men det krävs styrka att våga vara sig själv. Vi lever i ett samhälle där allt handlar om att passa in i normen och sticker du ut är du konstig och annorlunda.

Till minnet av min älskade lillasyster Livia, vill jag därför samla in pengar och bidra till kampen mot psykisk ohälsa. Med rätt kunskap, stöd och ett samhälle där alla tillåts få vara sig själva kan vi förhindra att fler behöver må så dåligt att dom inte ser en annan utväg.

Och till dig Livia, jag hoppas att du är i ett av dom alternativa universumen du pratade om. Att du känner hur mycket du fattas oss, hur oändligt älskad du är och att du alltid finns i våra tankar. Önskar att du var här nu så jag kunde få hålla om dig en sista gång. Always and forever, din momis❤️