29 augusti 2015 dog min pappa i något som jag vill kalla psykologiskt olycksfall. Jag vill därför idag uppmärksamma detta ämne lite extra. Min pappa var som man kallar det en helt ”vanlig” pappa. En glad, stolt och rolig herre med nära till skratt. Tuffa tider har eller kommer vi alla att gå igenom, men att det i min pappas kropp brände så illa att det just detta datum slog såna lågor inombord att smärtan blev så stor att han inte orkade hantera den var inget vi hade någon aning om. För mig dog min pappa likt en man med en dödlig sjukdom som inte gick att bota. Han lämnade inte oss som han älskade, han lämnade sig själv. Var 6:e timme i Sverige dör en person, någons familjemedlem, någons vän, någons kollega i just självmord. Självmorden upphör inte för att vi blundar och tiger. Eventuella bidrag går oavkortat till suicide zero som arbetar hårt med att radikalt minska självmorden. Kram till er alla, tillsammans är vi starka!