Det blir alltid fint pĂ„ slutet đ€
Ge en gÄva- Skapad av:
- Sara Quaye
- Samlar in till:
- Suicide Zeros allmÀnna arbete
Det blir alltid fint pĂ„ slutet đ€
Jag Àr uppvuxen i en familj med psykisk ohÀlsa.
Du som övervĂ€ger att ta ditt liv, du Ă€r inte ensam. Vi Ă€r sĂ„ mĂ„nga som mĂ„tt dĂ„ligt i perioder och Ă€ven om det kĂ€nns jobbigt nu sĂ„ kommer det passera. Jag lovar đ€
Jag va 7Ă„r gammal. Pappa hĂ€mtade mig i skolan och vi Ă„kte för att besöka mamma. Det va ett gammalt sjukhus i Stockholm som hette RĂ„lambshovs sjukhus/ âDĂ„rarnas Slottâ. Mamma kom i snabb fart emot mig med hoppsasteg och kramade mig hĂ„rt. Hon sa att jag blivit lĂ„ng sen sist. Hon hade nog glömt att jag va hĂ€r igĂ„r minns jag att jag tĂ€nkte dĂ€r och dĂ„. Mamma samlade alltid vackra kastanjer till mig ute i trĂ€dgĂ„rden dĂ€r patienterna fick ta frisk luft under de dagar de höll sig lugna. Va man inte lugn vid den hĂ€r tiden blev patienterna klĂ€dda med en tvĂ„ngströja, bĂ€ltade och lĂ€mnad ensam i en lĂ„st cell. Vad man mer fick utstĂ„ som patient vid den hĂ€r tiden orkar jag inte skriva, det Ă€r för grovt. PĂ„ vĂ€gen hem frĂ„n besöket hade jag den genomskinliga pĂ„sen med de blanka kastanjerna i knĂ€t. Jag hade Ă€ven ett till minne att spara i min minnesbank frĂ„n nĂ€r jag och mamma sida vid sida spelat pĂ„ det stora pianot. Jag glömmer det aldrig. Pianot stod svart och stĂ„tlig med sin tillhörande pall dĂ€r vi bĂ„da fick plats mitt inne pĂ„ den öppna avdelningen i det vackraste av rum med högt i tak, spröjsade fönster och nypolerade golv.
à ret 2018 gick jag sjÀlv in i vÀggen/ drabbades av utbrÀndhet med depression. Jag drog mig undan, ville inte vara till besvÀr för nÄgon annan. Jag drog ner rullgardinen och lÄg i min morgonrock i tre mÄnader innan resan tillbaka till mig sjÀlv började. DÀr och dÄ va jag redo att ge upp mÄnga gÄnger men Àr idag tacksam över att jag istÀllet gav mig fan pÄ att hitta tillbaka till mig sjÀlv och ett bra mÄende! Kunde jag sÄ kan du
Du som övervĂ€ger att ta ditt liv, du Ă€r inte ensam. Vi Ă€r sĂ„ mĂ„nga som mĂ„tt dĂ„ligt i perioder och Ă€ven om det kĂ€nns jobbigt nu sĂ„ kommer det passera. Jag lovar đ€
Jag va 7Ă„r gammal. Pappa hĂ€mtade mig i skolan och vi Ă„kte för att besöka mamma. Det va ett gammalt sjukhus i Stockholm som hette RĂ„lambshovs sjukhus/ âDĂ„rarnas Slottâ. Mamma kom i snabb fart emot mig med hoppsasteg och kramade mig hĂ„rt. Hon sa att jag blivit lĂ„ng sen sist. Hon hade nog glömt att jag va hĂ€r igĂ„r minns jag att jag tĂ€nkte dĂ€r och dĂ„. Mamma samlade alltid vackra kastanjer till mig ute i trĂ€dgĂ„rden dĂ€r patienterna fick ta frisk luft under de dagar de höll sig lugna. Va man inte lugn vid den hĂ€r tiden blev patienterna klĂ€dda med en tvĂ„ngströja, bĂ€ltade och lĂ€mnad ensam i en lĂ„st cell. Vad man mer fick utstĂ„ som patient vid den hĂ€r tiden orkar jag inte skriva, det Ă€r för grovt. PĂ„ vĂ€gen hem frĂ„n besöket hade jag den genomskinliga pĂ„sen med de blanka kastanjerna i knĂ€t. Jag hade Ă€ven ett till minne att spara i min minnesbank frĂ„n nĂ€r jag och mamma sida vid sida spelat pĂ„ det stora pianot. Jag glömmer det aldrig. Pianot stod svart och stĂ„tlig med sin tillhörande pall dĂ€r vi bĂ„da fick plats mitt inne pĂ„ den öppna avdelningen i det vackraste av rum med högt i tak, spröjsade fönster och nypolerade golv.
à ret 2018 gick jag sjÀlv in i vÀggen/ drabbades av utbrÀndhet med depression. Jag drog mig undan, ville inte vara till besvÀr för nÄgon annan. Jag drog ner rullgardinen och lÄg i min morgonrock i tre mÄnader innan resan tillbaka till mig sjÀlv började. DÀr och dÄ va jag redo att ge upp mÄnga gÄnger men Àr idag tacksam över att jag istÀllet gav mig fan pÄ att hitta tillbaka till mig sjÀlv och ett bra mÄende! Kunde jag sÄ kan du
Ge en gÄva
400 kr
20%
20%
44 Dagar kvar
Senaste aktivitet
-
Anonym anvÀndare donerat 300 kr
Bra initiativ baby đž
-
Jag Àr gÀrna med och stöttar!