22161 dagar. Så många dagar har jag levt idag. Så många dagar levde min mamma Christa Torgander fram till den 28 augusti 1995, dagen då hon städande ur lägenheten, la räkningarna i postgirokuvertet, tömde soppåsen för sista gången innan hon till slut tömde ett antal burkar med tabletter och la sig på golvet på heltäckningsmattan i sovrummet och hennes hjärta till slut slutade sluta slå.

Hur många gånger har jag inte ställt mig frågan - VARFÖR? Ju äldre jag blivit har frågan och behovet av ett svar tynat bort. Idag 9 861 dagar senare känner jag en oerhörd respekt, tacksamhet och kärlek inför allt som min mamma gjort för mig och andra sina 22 161 dagar på jorden. Samtidigt långt därinne är sorgen precis lika stor nu som för 9 861 dagar sedan. Bland alla tankarna om VARFÖR har jag också funderat på vad som hade hänt om utvecklingen på det medicinska och psykologiska området hade kommit lika långt som det gjort idag och stigmatiseringen kring psykisk ohälsa varit något mindre. Hade det förändrat något? Rätt ointressant fråga kanske, eftersom det nu ändå inte var så det var. Men ändå en oundviklig fråga. Inte för att utvecklingen inom medicin och psykologi är fulländad eller stigmatiseringen kring psykisk ohälsa obefintlig. Men bra mycket lägre framme än för 9 281 dagar sedan. Därför tycker jag att det idag känns mycket viktigt att ägna tanken åt de här frågorna och ge ett litet bidrag till utvecklingen i de här bokstavligen talat livsavgörande frågorna genom att starta en insamling för ideella föreningen Suicide Zero som jobbar med att minska självmorden i Sverige.

Nollvision och ”Zero” verkar ju kanske lite orealistiskt. Men jag känner att om man bidra till att så mycket en enda människa överlever den kritiska situationen som fick min mamma att kasta in handduken, och därigenom samtidigt bespara alla anhöriga bördan av att behöva bära traumat med sig för resten av livet ska, så vill jag göra det. Jag hoppas att ni gör mig sällskap!