Jag är uppvuxen i en familj med psykisk ohälsa.
Du som överväger att ta ditt liv, du är inte ensam. Vi är så många som mått dåligt i perioder och även om det känns jobbigt nu så kommer det passera. Jag lovar 🤍

Jag va 7år gammal. Pappa hämtade mig i skolan och vi åkte för att besöka mamma. Det va ett gammalt sjukhus i Stockholm som hette Rålambshovs sjukhus/ ”Dårarnas Slott”. Mamma kom i snabb fart emot mig med hoppsasteg och kramade mig hårt. Hon sa att jag blivit lång sen sist. Hon hade nog glömt att jag va här igår minns jag att jag tänkte där och då. Mamma samlade alltid vackra kastanjer till mig ute i trädgården där patienterna fick ta frisk luft under de dagar de höll sig lugna. Va man inte lugn vid den här tiden blev patienterna klädda med en tvångströja, bältade och lämnad ensam i en låst cell. Vad man mer fick utstå som patient vid den här tiden orkar jag inte skriva, det är för grovt. På vägen hem från besöket hade jag den genomskinliga påsen med de blanka kastanjerna i knät. Jag hade även ett till minne att spara i min minnesbank från när jag och mamma sida vid sida spelat på det stora pianot. Jag glömmer det aldrig. Pianot stod svart och ståtlig med sin tillhörande pall där vi båda fick plats mitt inne på den öppna avdelningen i det vackraste av rum med högt i tak, spröjsade fönster och nypolerade golv.

Året 2018 gick jag själv in i väggen/ drabbades av utbrändhet med depression. Jag drog mig undan, ville inte vara till besvär för någon annan. Jag drog ner rullgardinen och låg i min morgonrock i tre månader innan resan tillbaka till mig själv började. Där och då va jag redo att ge upp många gånger men är idag tacksam över att jag istället gav mig fan på att hitta tillbaka till mig själv och ett bra mående! Kunde jag så kan du